*
Känn på en yta
och notera förnimmelsen.
Var i förnimmelsen
börjar och upphör
förnimmare respektive
det förnimda?
Konceptualisera inte,
men gå efter
din direkta upplevelse.
Förtäljer förnimmelsen-i-sig-själv
om en förnimmare och ett förnimt?
På vilket avstånd från
förnimmare, förnimt, och förnimmelse
befinner sig avståndet dem emellan?
Hur ser skillnaden dem emellan ut
betraktat som något i-sig-själv?
*
På vilket avstånd från
Medvetenhet, seende
och dessa ord
befinner sig
avståndet dem emellan?
Vilken form har avståndet?
Var befinner sig
avståndet mellan ”här” och ”där”?
Vilken form har det?
Var, specifikt, befinner sig
skiljelinjen mellan
överallt och ingenstans?
*
Liksom kroppen
avståndslöst kan anta
många olika poser
så kan sinnet
avståndslöst anta
många olika
färger, dofter,
tankar, känslor, etc.
Liksom kroppen
trots sin flexibilitet
är bunden till sina olika poser
och aldrig ses utan pose, utan gräns,
är sinnet, trots flexibilitet,
bundet till sina olika modulationer
av tanke, känsla, förnimmelse,
och aldrig formlöst, aldrig gränslöst.
Liksom en färg aldrig framträder
inför en annan färg (en färg upplevs aldrig av en annan färg), men varje färg
enbart framträder
inför färglös medvetenhet,
så är det enbart
inför något formlöst och gränslöst
som det begränsade kan framträda.
Detta formlösa och gränslösa
är Din Sanna Identitet, Ren Icke-Dualistisk Medvetenhet.
*
Vad som än är
befinner sig
ansträngningslöst
på icke-avstånd
från sig själv.
Lika lite som det
behöver nå sig själv
kan det överge sig själv
för att nå något annat.
Det finns inget att nå
och inget att nå det med.
En förnimmelse
kan varken förnimma
sig själv eller något annat.
En framtidsföreställning
sträcker sig inte
mot någonting.
Oändligt med fotsteg
kan varken leda dig
närmre eller
längre bor
från dig själv.
*
Föreställ dig en klar, transparent kristall,
och att du alltid sett den mot diverse färgade bakgrunder.
Då kristallen ses mot en orange bakgrund framstår kristallen som orange.
Då kristallen ses mot en koboltblå bakgrund framstår kristallen som koboltblå. Etc. Etc.
Då kristallen förflyttas från en bakgrund till en annan bakgrund framstår det som om kristallen skiftar färg.
Men faktum är att kristallen oföränderligt förblir klar, transparent.
På samma sätt har du alltid tolkat dig själv som om mot bakgrunden av diverse kroppsliga och mentala egenheter, och
därför som något föränderligt, något begränsat, något med form och flyktighet.
Men sanningen är att allt föränderligt, att alla former enbart kan framträda mot, och inför, något formlöst och oföränderligt, något som aldrig framträder men som möjliggör alla framträdanden. Du är den bakgrunden. Du är Ren Gränslös Medvetenhet.
*
En glasburk
tycks husera
en burkrymd.
Två glasburkar
tycks husera
två burkrymder.
Men förflyttandet
av glasburkarna
är inte förflyttandet
av två instängda burkrymder.
Burkarna rör sig
genom en och samma
stillastående rymd.
Krossandet av burkarna
är inte krossandet av rymd,
är inte frisläppandet av två instängda rymder.
Medvetenhet, liksom rymd,
är formlöst, oinstängbart.
Enbart det felaktiga applicerandet
av kroppens och sinnets egenheter
på Medvetenhet får det att verka annorlunda.
*
I en dröm ställer du upp tre glasburkar bredvid varandra med cirka en meters mellanrum. Efter att ha vaknat ställer du dig själv frågan: "Hur långt var egentligen avståndet mellan de tre burkarna?". Är det en relevant fråga? Existerade det ett avstånd överhuvudtaget? Var inte avståndet, liksom glasburkarna, samt själva uppställandet, bara en dröm, och inte något verkligt/substantiellt? Och vad med avstånden och objekten här, i den "vakna världen", är inte allt detta också enbart drömstoff, enbart upplevelse, enbart namn och form? Är en dröm som pågår längre än en annan dröm verkligare därav? Är inte både ”de nattliga drömmarnas värld” samt ”den vakna världens universum” beroende av samma underliggande och överskridande ”Substans” (som måste vara formlös, gränslös, tidlös, oföränderlig, orubblig, icke-negerbar, all-närvarande, icke-upplevelsebar)? Vad är denna ”Substans”, detta ”substratum”? Inget annat än du, Självet!
*
Liksom du inte kan ta med dig ett "drömobjekt" in i "vakenvärlden", vilket bevisar "drömobjektets" och "drömdomänens" overklighet/substanslöshet, så kan du inte heller ta med dig ett "vakenobjekt" in i "djup drömlös sömn", vilket bevisar "vakenobjektets" och "vakendomänens" overklighet/substanslöshet. Vad som inte är där även under djup drömlös sömn kan inte vara Det Verkliga (ty Det Verkliga definieras som: evigt/tidlöst, oföränderligt, all-närvarande och orubbligt). Under djup drömlös sömn försvinner all objektivitet (alla objekt) och enbart Det Ultimata Subjektet - Rent Gränslöst Ickedualistiskt Medvetande - återstår, oföränderligt, gränslöst, formlöst, tidlöst, görarlöst,(liksom vattnet återstår oförändrat när alla vågor lagt sig).
*
Det är inte din direkta upplevelse
att du äger någon begränsning,
ty för att kunna säga "Här går min gräns!"
måste du vara medveten om de två faktorer
(en på vardera sida av gränsen)
som definierar gränsen,
vilket innebär att gränsen
och de två faktorerna
blott är begränsade objekt/former
som du är medveten om
(och därför inte har något med din sanna identitet att göra).
Ingentinghet och icke-upplevelse
(t.ex. under djup drömlös sömn, eller på grund av
kropp-sinne-komplexets begränsade kapacitet)
är blott objekt/former som framträder och försvinner i dig
(du är subtilare än det mest subtila).
I frånvaron av former
är frånvaron av former
(t.ex. under djup drömlös sömn)
det formlösa objekt (kallat "ingentinghet")
som du är medveten om.
*
Liksom solbelysandet av månen
inte innebär existensen av en självlysande måne
så innebär inte medvetenheten om upplevelser
existensen av en upplevare. Det finns ingen upplevare.
Du är den icke-upplevande bevittnaren av upplevelser.
*
Liksom avlösande projicerade filmrutor
skapar skenbarheten av fortskridande självständiga objekt
så skapar avlösande ögonblick
skenbarheten av fortskridande självständiga
materiella och mentala objekt.
Stäng av projektorn och filmobjekten upphör,
men filmduken kvarstår oförändrad.
Likaså: stäng av flödet av ögonblick
och alla materiella och mentala objekt upphör,
men du (det gränslösa Självet) kvarstår oförändrad.
*
Lägg märke till ett objekt i omgivningen.
Var befinner sig detta objekt?
Objektet har en relativ plats i relation till andra objekt,
men om du tog bort alla andra objekt i hela "verkligheten" (inklusive kroppen)
var skulle då detta objekt befinna sig?
Var befinner sig just nu totaliteten av alla objekt?
Var befinner sig just nu "verkligheten"?
Var befinner du dig just nu?
Och om du svarar "här och nu" så är den naturliga följdfrågan:
"Var befinner sig här och nu?".
Du är det ingenstans och överallt i vilket allting
- inklusive all rymd och alla relativa platser och tidpunkter -
framträder och försvinner.
*
Varje ögonblick är omedelbart förbi. Då ett ögonblick inte kan ackumulera ett annat ögonblicks konfiguration (eller framhärda sig själv) existerar det ingen ackumulering, ty var och när skulle denna ackumulering äga rum och lagras? Minne är alltid i formen av ett omedelbart försvinnande ögonblick och kan inte ackumulera någonting.
Skulle någon vilja påstå att ett glas som ställts ut i ett regn ackumulerat en massa vatten? Skulle någon vilja påstå att utrymmet i glaset ackumulerat en massa vatten? Varken glaset eller utrymmet (eller ens för den delen vattnet) säger till sig själv efter regnet: "Åh, min natur har förändrats, jag har ackumulerat, jag är nu rikare än förut!".
En liknelse: filmrutor som avlöser varandra på en filmduk innebär inte ett ständigt tjockare lager av filmrutor på filmduken.
*
Liksom en eld ofrivilligt äger förmågan att bränna
utan att vara identisk med denna förmåga
och utan att kunna bränna sig själv
så äger du den ofrivilliga aktiviteten att
projicera och underligga begränsade objekt/händelser
utan att kunna begränsa eller objektifiera dig själv.
Liksom en glasburk
inte kan rymma eller definiera
rymden som rymmer glasburken
(trots att ingen gräns existerar mellan
glasburken och rymden)
så kan varken personskapsupplevelsen
eller något universum
rymma eller definiera dig.
Relationen mellan dig
och det som du är medveten om
är som relationen mellan havsvattnet och en bunt vågor.
Vågorna är alltigenom vatten och beroende av vattnet,
men vattnet kan inte definieras av vågorna
och är ej beroende av dessa.
På samma sätt är allt du är medveten om
- "din" kropp, dessa ord, stjärnorna på natthimlen,
tavlan på väggen, etc. - beroende av dig,
men kan inte definiera dig trots att ingen gräns
existerar mellan er, ty du (det oföränderliga gränslösa)
är inte beroende av något; du är den enda
självständigt existerande faktorn, det verkligas måttstock,
alltings substratum.
*
Du och din sanna identitet
är en och samma faktor,
inte två olika faktorer,
ty det vore vansinnigt att påstå
"Jag existerar just nu, men
min sanna identitet existerar inte just nu!",
och lika vansinnigt att påstå
"Min sanna identitet existerar just nu,
men jag existerar inte just nu!".
De tre tillstånden
vakenhet, dröm, och djup drömlös sömn,
avlöser varandra, skiljande sig från varandra
till form och karaktär,
men då du existerar
under samtliga tre tillstånd
kan du inte vara något som
framträder och/eller försvinner
med något av tillstånden
(till exempel "vaken-personen"
som refereras till som "jag"
under vaken-tillståndet, men som
försvinner under tillstånden
dröm och djup drömlös sömn).
En hand kan inte
greppa tag om sig själv
(det vill säga: den kan inte
separeras från sig själv till
en greppare av sig själv).
En kniv kan inte
skära sig själv
(det vill säga: den kan inte
separeras från sig själv till
en skärare av sig själv).
Vad du än är medveten om
(till exempel upplevelsen av att
vara en begränsad vaken-person som
läser det här just nu)
kan varken separeras från sig själv
till en medvetare av sig själv
eller byta "plats" med dig så att det
är medvetet om dig istället för vice versa.
Därför kan du (din sanna identitet)
inte vara något som du är medveten om
(till exempel kroppen
som blott är en temporär, begränsad, föränderlig
och icke-medveten ansamling av föda/materia),
ty inget som du är medveten om
kan separeras från sig själv till dig
(Det Medvetande).
*
Liksom vatten inte kan dränka vatten (därför att vatten befinner sig på samma "existensnivå" som sig själv) så kan vatten varken befinna sig i vatten eller vara en del av vatten (av samma "existensnivå"-anledning). "Havet" är alltigenom vatten och att påstå att en vattendroppe befinner sig i/är en del av "havet" är att begå ett kategorimisstag (och/eller att felaktigt missta det språkbrukliga namnet "Havet" för en faktisk entitet som något faktiskt kan vara en del av/befinna sig i, vad nu detta egentligen innebär).
Man säger felaktigt t.ex. "Ett äpple befinner sig i skålen!", fastän äpplet tekniskt sett inte befinner sig i skålen (dvs. "äpplematerian" befinner sig inte inuti "skålmaterian"). Materia kan inte vara en del av/befinna sig inuti materia (därför att materia befinner på samma "existensnivå" som sig själv). Man säger även "En fot är en del av kroppen!" fastän materia inte kan vara en del av materia. Att påstå att något befinner sig i något annat (t.ex. en möbel i ett rum, solen i universum, en förnimmelse i sinnet, en tanke i hjärnan) är som att påstå att vatten befinner sig i vatten.
Det-Som-Är kan varken befinna sig inuti eller utanför sig själv, kan inte vara en del av sig själv, och inte heller utgöra delar av sig själv. Det-Som-Är har ingen utsida, och ingen insida.
*
Asparsa Yoga. Då inget kan nå (sträcka sig) bortom sig själv (sitt eget identitetskap) befinner sig inget någonsin i kontakt med något annat utan utgör sin egen ”allt annat-uteslutande identitet-rymd”. Själva uppfattningen ”X befinner sig i kontakt med Y” är i sig själv något kontaktlöst. Liksom en tanke inte kan befinna sig inuti en annan tanke, en förnimmelse inuti en annan förnimmelse, etc., enligt principen att två ting av samma natur inte simultant kan uppta samma plats, så kan inte heller två ting av skild natur uppta samma plats (tack vare deras skilda natur). Att befinna sig bredvid (spatialt/mentalt) och/eller före-efter (temporalt), utgör inte kontakt. Ej heller är något i kontakt med sig själv, ty varande en faktor, en identitet, så kan det ej splittras/separeras till två kontakterande faktorer. Ej heller är Ren Gränslös Medvetenhet (det substantiella) i kontakt med sitt skenbara och substanslösa innehåll (av tankar, förnimmelser, känslor, materiella objekt, etc.) liksom guldet utgörande en guldring ej är i substantiell kontakt med en ringform (då själva ringformen i-sig-själv är substanslös). Att kontemplera och assimilera denna förståelse är att avnjuta total kontaktlöshet och tidlös harmoni.
*
Färgen rött är färgen rött
och kan inte separeras från sig själv
till färgen blått.
Färgen rött är färgen rött
och inte färgen blått
som förändrats till färgen rött.
Likaså är ögonblicket X
ögonblicket X
och inte ögonblicket Y
som förändrats till ögonblicket X.
Den antagna upplevelsen av att vara en person
som läser det här just nu
kan inte separeras från sig själv
till en person som läser det här just nu.
Det finns ingen person.
Liksom solbelysandet av månen
skapar illusionen av en självlysande måne
så skapar medvetenhet om jag-känslan
illusionen av ett medvetet jag.
Det finns inget jag utöver ordet ”jag”,
bara ren gränslös formlös opersonlig
medvetande subjektivitet.
Känslan av av att frysa kan varken frysa
eller separeras från sig själv till en frysare.
Tanken/övertygelsen "Jag fryser!" kan varken frysa
eller separeras från sig själv till en frysare.
Tanken "Jag är medveten om X!"
är inte medveten om någonting,
inte ens sig själv.
Tanken "Jag är X!" är inte X.
Identifikation är tom semantik.
Det-som-är
kan varken separeras från sig själv
till ett Vad-som-borde-vara,
till ett behov därav,
eller till ett "jag" (ett "själv") som
är det/består av det/utgör det/är medvetet om det, etc.
Det-som-är
kan inte stå i konflikt med sig själv,
och utöver Det-som-är
existerar inget att stå i konflikt med.
*
Verkligheten är en enhetlig, odelbar totalitet, ty för att den skulle kunna delas skulle det behöva existera något utöver Verkligheten som delar den, likt ett papper kan delas av en sax utöver pappret, men Verkligheten utgör per definition totaliteten. Och Verkligheten själv kan inte dela sig, liksom en sax inte kan klippa sig själv. Verkligheten är Det-Som-Är, och Det-Som-Är kan inte separeras från sig själv till ett Vad-Som-Borde-Vara eller till ett behov därav. Verkligheten är inte ett ting, ty för att något ska räknas som ting så måste det vara möjligt att ha flera exemplar av det i en omgivning av ting, men då Verkligheten inkluderar totaliteten av ting kan det omöjligt befinna sig i en omgivning av ting (lika lite som totaliteten av spatialitet kan befinna sig i en spatial omgivning).
Varje ögonblick är en enhetlig, odelbar totalitet (Filmen kan inte klippa sönder sina filmrutor.). Inget existerar i isolering/åtskilt från totaliteten.
*
Objekt (former) har två lägen:
manifesterat,
samt
icke-manifesterat.
Även då icke-manifesterat
existerar ett objekt i potentiellt tillstånd,
med intakt identitetskap,
och icke-manifestation
bör inte misstas för icke-existens.
Alla identiteter är transcendentala
och kan varken skapas, manipuleras,
eller förintas.
Det finns inget sådant som sann skapelse.
Varför är en häst en häst
i alla möjliga "verkligheter"/"universum"
och aldrig en katt eller en stekspade?
Därför att det-som-är
är det som det är
(oavsett tid och rum).
*
Till en dualist som påstår att en personlig gud skapat universum säges följande:
1. Låt denne gud bevisa sitt så kallade personskaps substantialitet och söka sin sanna identitet (vilket inte kan vara något annat än samma Absoluta Opersonliga Rena Ickedualistiska Gränslösa Själv som är den så kallade dualistens sanna identitet).
2. Har denne gud alltid varit medveten, eller har dennes medvetenhet en begynnelse? Om dennes medvetenhet har en begynnelse måste en icke-medveten ontologiskt föregripande faktor vara den gud-transcenderande (gud-övermäktiga) orsaken till dennes (gudens) medvetenhet, och all medvetenhet var en produkt upprätthållen av något icke-medvetet (bortom gudens kontroll).
3. Om denne gud alltid (evigt/tidlöst) har varit medveten, samt påstås ha skapat X (låt säga färgen grönt), har då guden alltid varit medveten om X (färgen grönt)? Ty om guden alltid har varit medveten om X (färgen grönt) har färgen grönt alltid samexisterat med guden (som ett objekt i dennes medvetenhet) och därför aldrig gått från icke-existens till existens (och därmed skapats, ens av guden). Men om guden inte alltid varit medveten om X så kan guden inte medvetet ha skapat X då denne fortfarande var icke-medveten om X (ty isåfall skulle guden ha skapat något utan en aning om vad denne skapade; icke-medveteheten om färgen grönt är likadan som icke-medvetenheten om färgen rött, d.v.s. ren okunskap), och kan inte heller medvetet ha skapat X då denne var medveten om X (ty då var X redan ett manifesterat faktum i gudens medvetenhet och utan behov av skapelse). Och om det påstås att guden inte är ansvarig för ”sakers” absoluta skapelse (ty allting äger transcendentalt identitetskap, d.v.s. X=X i alla möjliga världar, även om inga världar ”manifesterats”), men att guden är ansvarig för sakers manifestering (utifrån att plocka av buketten av deras eviga/tidlösa närvaro i gud-sinnet) ges följande svar: för att medvetet (välja att) manifestera Y måste guden först medvetet manifestera/välja avsikten av manifestera Y i sin egen medvetenhet, och för att denna manifestering av avsikten att manifestera Y i sin egen medvetenhet i sin tur ska vara medveten (och inte något plötsligt uppdykande från det icke-medvetna) måste guden dessförinnan medvetet ha manifesterat/valt avsikten att medvetet manifestera avsikten att manifestera Y i sin egen medvetenhet, och för att inte… och så vidare ad infinitum i en oändlig omöjlig regression. Det vill säga: de handlingar/avsikter med vilka guden skulle välja att manifestera än det ena, än det andra (plocka - ur buketten - blomma 7 istället för blomma 400 så att säga) skulle med nödvändighet ha en icke-medveten icke-medvetet-väljbar basis. Och om det påstås att allting automatiskt strömmar från guden såsom solstrålar automatiskt strömmar från solen(s själva natur) så innebär detta att guden blott är en automatisk och opersonligt driven process (såsom solen är en automatisk opersonlig process av kärnfusion).
*
Ställ dig själv frågan
"Vad kommer min nästa tanke att vara?".
Formulera "Min nästa tanke kommer att vara...",
och lägg märke till att du inte vet
förrän tanken redan är ett faktum
vad den kommer att vara.
För att välja något måste du veta
vad det är du väljer, men du kan inte välja
vad som redan är ett faktum
(t.ex. de tankar/impulser med vilka du
tror att du väljer/initierar/gör).
Anledningen till varför du
inte kan förklara hur du utför
ens den minsta lilla kroppsrörelse
(som t.ex. att böja på ett finger)
är därför att det inte är du som utför den.
Föreställ dig till exempel att någon kom till dig och sa:
"Ursäkta, men jag la märke till att ni precis kliade er på näsan,
själv vet jag inte hur man gör för att klia sig på näsan, skulle ni
vilja vara så vänlig att förklara hur man rör armen och handen
på ett sådant sätt att man kan klia sig på näsan, ty mina armar och händer
hänger bara livlöst längs mina sidor utan att jag har en aning
om hur man aktiverar och använder dem!".
Du skulle inte kunna förklara det, för du har inte en aning om
hur du aktiverar och rör dina armar och händer, för det är inte
du som gör det.
Tankar, handlingar, och händelser
sker helt automatiskt enligt
opersonliga ofrivilliga krafter och lagar,
de görs inte.
Det finns ingen görare, ingen väljare,
ingen tänkare, ingen "fri vilja".
Inget är ditt,
inget tillhör dig,
du har t.ex. inte skapat kroppen
utan du har fått den gratis,
du har inte skapat detta universum
utan du har fått det gratis, etc.
- Allt du har
har givits dig helt gratis
- Allt tillhör det opersonliga
makrokosmiska fältet
av ofrivilliga krafter och lagar.
Släpp taget om bördan av att äga.
Då inget sker
innan eller efter att det sker
utan allt sker då det sker
och då det som sker
redan är fallet då det sker
och inte kan separeras från sig själv
till en "görare" av sig själv
(liksom en bild inte dyker upp på projektorduken
innan eller efter att den dyker upp
utan dyker upp när den dyker upp
och när den dyker upp redan är en färdig bild
som inte kan separeras från sig själv
till en annan bild)
så existerar det inget utrymme inom eller bortom
omedelbarheten av vad som sker och redan är fallet
varifrån en "görare" skulle kunna
välja vad som sker, ska ske, eller inte ska ske.
För att fritt och medvetet ha valt att göra X
så måste du dessförinnan fritt och medvetet
ha valt att göra valet att göra X,
men för att fritt och medvetet
ha gjort valet att göra valet att göra X
så måste du dessförinnan fritt och medvetet
ha valt att göra valet att göra valet att göra X,
men för att fritt och medvetet
ha valt att göra valet att göra valet att göra X
så måste du dessförinnan fritt och medvetet
ha valt att göra valet att göra valet att göra valet att göra X
... och så vidare, och så vidare
i en oändlig omöjlig regression.
Kan man istället för "medveten fri vilja"
tänka sig en slags "omedveten fri vilja"?
Nej, därför att denna skulle falla offer
för samma oändliga omöjliga regression.
Det finns ingen görare, ingen väljare,
ingen tänkare, ingen "fri vilja".
*
Tack vare att du ännu inte objektivt
och med antagandelöst kunskapsmedel
undersökt dina upplevelsers logik
identifierar du dig felaktigt med
en viss kropp, ett visst sinne, en viss personlighet,
samtliga irrande under den irrande ledstjärnan
av en ihålig jag-tanke vars flimrande konturer
av temporära tankar, känslor, förnimmelser
föreställs som en fyllning, en identitet, en person,
en tänkare, kännare, väljare, görare, upplevare, etc.
Förstå att du (Det Medvetande/Ren Gränslös Medvetenhet)
inte kan identifieras med och begränsas till något
som framträder och försvinner i dig (t.ex. de tre
varandra avlösande tillstånden Vakenhet, Dröm,
Djup Drömlös Sömn, tillsammans med deras respektive
materiella och mentala innehåll).
Skärskåda identifikations-funktionens förehavanden;
Vad, specifikt, är det som identifierar sig?
Vad, specifikt, är det som identifieras, och med vad identifieras det?
Ordet ”jag” är enbart ordet ”jag”.
Tanken/övertygelsen ”Jag är si och så”
är enbart tanken/övertygelsen ”Jag är si och så”.
Gå djupare, var mer och mer specifik,
förstå att inget kan separeras från sig själv
till något annat än vad det är (kroppen kan inte
separeras från sig själv till ett ”jag” som är/har/utgörs av kroppen,
tanken ”Jag tänker” kan inte
separeras från sig själv till en tänkare av tanken, etc.),
och du kommer att inse att upprättandet av ett substantiellt personskap
är som det hopplösa försöket att spika upp sylt på en vägg.
Börja med att differentiera mellan
Det-Som-Är-Medvetet (Ren Formlös Gränslös Medvetenhet, d.v.s. du)
och Det-Som-Framträder-I-Ren-Formlös-Medvetenhet-Som-Medvetenhetens-Innehåll (alla objekt; mentala och materiella),
samt mellan Ren Existens (tidlös Är-het, d.v.s du)
och modulationer av Existens (specificerad detta-het; exempel: den under djup drömlös sömn försvinnande existens-vissheten, dessa bokstäver, en tanke, en doft, ett visst träd, ingentingheten under djup drömlös sömn)
och håll fast vid Den Rena Medvetenheten samt Den Rena Är-heten som portaler till din sanna bildlösa spegelbild (Existens-Medvetenhet-Gränslöshet).
De olika sinnesfunktionerna - tänkande, konceptualiserande, kännande, igenkännande, associerande, etc. - samt de olika kroppsfunktionerna - matsmältande, pulserande, saliverande, celldelande, förnimmande, fasthållande, släppande, etc. - pågår helt utan ditt initierande, godkännande, deltagande; de är blott som rörelser i en dröm vilken du är medveten om, men inte deltar i, och kan inte påverka dig, lika lite som aldrig så många vilda vågor kan dränka vattnet som är vågornas förutsättning. Från vattnets perspektiv som vatten råder enbart en obruten harmoni av vatten.
Det faktum att ingen (för)kunskap kan råda om vad ”din” nästa tanke kommer att vara förrän tanken redan är ett icke-väljbart faktum bevisar att inte ens (en så essentiell komponent av den konceptuella föreställningen av att vara en person som) tänkandet är ditt görande. Tankar - liksom förnimmelser, känslor, uppfattningar, antaganden, etc. - sker, men det finns ingen görare eller skapare därav.
Precis som om natten
himlarymden egentligen är full av solsken
men det enda solsken som syns
är vad som reflekteras från månen (avslöjande månen),
skenbart görande solskenet begränsat till
storleken av månens yta, samt attributerat till månen,
skenbart görande månen självlysande,
så är Ren Medvetenhet egentligen gränslöst och enhetligt,
men tycks (skenbart) begränsat till sinnet
tack vare sitt avslöjande (illuminerande) av detta (som via en reflektion),
och att sinnet med dess ”jag”-tanke/känsla-funktion
skenbart framstår som medvetet (liksom månen skenbart
framstår som självlysande).
Liksom en ljuskälla kan illuminera och få sitt ljus reflekterat i flertalet speglar,
vilket inte innebär en pluralitet av (självlysande) ljuskällor,
eller liksom en obruten rymd skenbart kan framstå som portionerad
tack vare förekomsten av flertalet glasburkar,
så kan Ren Gränslös Medvetenhet
skenbart framstå som en pluralitet av sinnliga medvetare
tack vare det skenbara framträdandet av en pluralitet sinnen.
Den sinnliga medvetaren är blott ett substanslöst antagande,
men Ren Gränslös Entitetlös Medvetenhet
i vilket antagandet framträder och försvinner (som en drömskepnad)
är all substantialitet, all verklighet.
Missta inte Ren Gränslös Medvetenhet
för en vetare, en upplevare, en kännare, en förnimmare, en misstagare;
det finns ingen vetare, ingen upplevare, ingen kännare, ingen förnimmare, ingen misstagare,
bara det antagarelösa antagandet av dessa som en del av (det i Ren Gränslös
och Icke-dualistisk Medvetenhet framträdande och försvinnande) kunskaps-upplevelse-fältet.
*
Varje handling är begränsad och kan enbart producera/leda till ett begränsat resultat. Med handlingar är det som en individ som försöker illuminera en mörk källare genom att medelst en spann skopa bort mörkret; oavsett hur länge denne skopar kommer mörkret att förbli. En annan framhärdar förgäves i att tända tändsticka efter tändsticka och hoppas att mörkret plötsligt ska tippa/slå över till ljus. Men mörkrets natur är mörker, och en tändsticka är blott något begränsat, något snart slocknande. Det Gränslösa kan varken nås, produceras eller anlända. Ty vad som kan nås och/eller anlända är begränsat av att behöva nås och/eller anlända (och inte vara närvarande här och nu), vad som kan produceras är begränsat av att behöva produceras (och inte var ett faktum här och nu). Det Gränslösa är varken ett tillstånd eller en lokation. Det Gränslösa är varken ett flyttbart objekt eller flyttbart subjekt.
*
Vad, specifikt, har du skapat?
Inte detta universum,
inte kroppen,
inte de lagar, regler, krafter och "formler" som underligger, strukturerar, och sköter existensfältets fungerande,
inte din intellektuella förmåga,
inte din emotionella förmåga,
inte din sociala förmåga,
inte din kreativa förmåga,
inte dina sinnen,
inte befolkningen omkring dig,
inte alla de individer du har relationer till,
inte det ekologiska och det ekonomiska system som ser till att du kan äta och försörja dig,
inte dina passioner,
inte din smak och inte dina preferenser,
inte din drivkraft,
inte din uthållighetsförmåga,
inte orsakerna bakom dina handlingar,
inte resultatet av dina handlingar, etc.,
inget av detta har du skapat,
allt har du fått helt gratis,
inget av detta tillhör dig utan är gåvor som ges till dig
fullkomligt gratis och ansträngningslöst från ögonblick till ögonblick,
vilket innebär att du kan slappna av
(i vissheten att det makrokosmiska fältet ombesörjer allt),
och skänka alla handlingar som återgåvor till existensfältet,
och med tacksamhet ta emot alla handlingsresultat
allteftersom de sker (och oavsett vad de blir),
ty allt detta är blott substanslösa projiceringar, ett ihåligt skådespel,
och du, den oföränderliga mottagaren
- Rent Gränslöst Handlingslöst Ickedualistiskt Medvetande -
är fri från allt detta mottagna och fri från allt det givna,
liksom en spegel är fri från och oberörd av allt
som reflekteras och tar form i den,
liksom rymd inte bränns av de eldar den rymmer,
liksom vattnet inte dränks av vågorna som har sin existens hos det.
Inget är ditt.
Du är inte beroende av något.
Allt är beroende av dig,
liksom alla guldornament är beroende av guld för sin existens,
men guldet är fritt från alla ornament.
När du förstår att ingenting är ditt,
att inget har någon makt eller kontroll över något (ej ens sig själv),
och att du är den oföränderliga gränslösa faktorn
som allt är beroende av,
och inte den skenbara och begränsade upplevaren/göraren
som framträder och försvinner som en drömvarelse i dig,
vilar du bekymmerslös och observerande
på den fullkomliga frihetens nektarhav,
fri från rädsla och begär, med orubblig visshet
om din fulländade kompletta och formlösa natur.
*
Att påstå:
"V beror på X!"
säger inte vad X är
och besvarar därmed inte
vad V beror på.
Att besvara frågan
"Vad är X?"
genom att svara
"X är Y!"
eller
"X består av Y!"
besvarar inte vad Y är
och därmed inte vad X är.
*
Kan du tänka en tanke utanför Medvetenhet?
Kan du förnimma en förnimmelse utanför Medvetenhet?
Kan du greppa ett koncept utanför Medvetenhet?
Kan du vandra kroppen utanför Medvetenhet (som utanför en byggnad)?
Kan du skicka din uppmärksamhet(s fokus) utanför Medvetenhet?
Kan du skopa upp en spann materia bortom Medvetenhet
och konstatera ”Detta är verkligt! Detta är verklighetens kött!”?
*
Det påstås ibland att hjärnan alstrar upplevelse/"det mentala", men om hjärnan alstrar upplevelse/"det mentala" låt oss då utplåna allt - hela universum - förutom en enda hjärna, och se ifall denna fortfarande alstrar upplevelse/"det mentala", och om inte: kan den då med sanning sägas alstra upplevelse/"det mentala"? Hjärnan alstrar ingenting. Den kan inte ens alstra sig själv, utan är en produkt manifesterad och upprätthållen av krafter bortom dess kontroll. Hur kan något som inte ens kan manifestera sig själv kunna sägas manifestera något utöver sig själv? Likt en gitarr inte kan spela sig själv så är hjärnan blott ett instrument oförmöget att spela sig själv. I en dröm manipuleras skenbart en gitarr och frambringar olika läten, men lätena har varken sitt ursprung i gitarren eller i manipulerandet av gitarren; både gitarren och manipulerandet är en del av drömföreställningen.
*
Något temporärt (t.ex. ett fysiskt objekt, en tanke, en upplevelse, en ögonblickskonfiguration, en händelse) kan inte orsaka sig själv från en tidpunkt innan (eller efter) det existerar, och ej heller från en tidpunkt när det redan existerar. Då det inte har kraften att orsaka sig själv kan det inte heller sägas ha kraften att upprätthålla sig själv, förändra sig själv, förinta sig själv, samt inte heller kraften att orsaka något annat. Två ögonblickskonfigurationer rör inte vid varandra till att orsaka en tredje ögonblickskonfiguration (precis som två projicerade filmrutor inte rör vid varandra till att orsaka en tredje filmruta).
*
Lampan tänds i ett helmörkt rum, rummets objekt framträder, och ljuset sägs vara det som avslöjar/illuminerar objekten. Men utan Medvetenheten som illuminerar ljuset (och differentierar det från mörker) är ljuset fullkomligt impotent.
En person lägger sig att sova, och drömmer sig vandra på en starkt solbelyst strand. Varifrån kommer ljuset? Drömmens ljus illuminerar ingenting, inte stranden med de glittrande sandkornen, inte de turkosa glimrande vågorna; hela scenen - inklusive personheten och ljuset - är blott substanslösa former illuminerade av Medvetenheten därom. Det enda autentiska (och själv-illuminerande) ”ljuset” är Medvetenhet; din sanna natur.
Objekt framträder och försvinner (definierande t.ex. universum utifrån "dess" objekt), men deras framträdande och försvinnande varken framkallar eller utplånar dig. Form och ingentinghet är två sidor av ett mynt som helt saknar värde att köpa dig.
*
Enbart
tankar, känslor, färger, ljud, smaker, dofter,
taktila/kinestetiska förnimmelser,
ingentinghet,
konstellationer av dessa
(i form av upplevelser, till exempel
upplevelsen av att vara en förkroppsligad individ
som läser det här just nu),
samt medvetenheten om dessa,
är i sig själv själv-besvarande.
Allt annat är lika "ogripbart" och icke-bevisbart
som ett icke-drömt drömobjekt,
och att hänvisa till ett objekt/ett skeende
som något existerande
utöver/bortom det i sig själv själv-besvarande
är dels att hänvisa utan någon som helst aning
om vad man egentligen refererar till
och dels att inbjuda en oändlig omöjlig regression
av vidarerefereringar ad infinitum
i ett hopplöst försök att klargöra
vad som egentligen refereras till.
Själva akten av att referera till, av att förklara något
är blott en konstellation av det i sig själv själv-besvarande.
*
Via förnimmelse/perception (vilket alltid innebär ett visst begränsat perspektiv som ej är tinget-i-sig- själv) så kan man med ett ord (som ej heller är tinget-i-sig-själv) referera till ett påstått ting-i-sig-själv som man inte har någon egentlig direkt uppfattning/upplevelse av överhuvudtaget. Det vill säga: när man refererar till ett objekt i världen/verkligheten så vet man egentligen inte alls vad man refererar till. Själva världen, så som den presenteras genom förnimmelser, koncept, samt ord, är enbart ett jättelikt kluster av refereringar/former utan någon egentlig kunskap bortom refereringarna/formerna. "Världen är, med andra ord, platt som en text!", ty bortom påståendet och upplevelsen är enbart ingentinghet/Rent Medvetande.
*
Föreställ dig en bunt stenar döpt till "X, som skänker stenarna deras status som delar". Vad, specifikt, är detta X? Föreställ dig att vi plockar bort sten efter sten i jakt på detta X som stenarna antas vara delar av (och därmed äga status som "delar"). Låt oss fortsätta tills inga stenar återstår. Kommer vi då, i frånvaron av stenarna, beskåda detta X, detta "något" utöver stenarna, och som har makten att skapa en helt egen ontologisk kategori (det vill säga: "delar")? Är inte X snarare blott ett abstrakt koncept, en ihålig gest, en tom signifierare, ett spöke, ett falskt antagande av något enhetligt, något substantiellt, något existerande (som egentligen inte alls existerar)? Ty stenarna är blott stenar, och kan inte separeras från sig själva till ett X som "består av" stenarna?
Låt oss intensifiera resonemanget med några ytterligare exempel:
1. Föreställ dig en bunt atomer döpt till "en sten, som skänker atomerna deras status som delar".
2. Föreställ dig en bunt partiklar döpt till "en atom, som skänker partiklarna deras status som delar".
3. Föreställ dig en bunt tankar, minnen, förnimmelser, känslor, idéer, organ, lemmar, hjärnsubstans, ben, etc., döpt till "personen R, som skänker ovannämnda deras status som delar".
Är inte slutsatsen av allt detta att varken entiteter eller delar existerar, utan blott entitetlösa och dellösa fenomen? Det närmsta man kommer en påstådd entitet/del är en skenbar konstellation av delar/entiteter (i form av ett fenomen), som vid vidare "inzoomning" upplöses och upplöses, vidare och vidare tills enbart ren existens, ren aktivitet, ren ingentinghet återstår.
*
Är förnimmelsen av att "känna på något hårt" hårdare än förnimmelsen av att "känna på något mjukt", eller båda blott olika former av förnimmelse? Försök att föreställa dig hårdhet utan att föreställa dig en förnimmelse av hårdhet. Försök att föreställa dig mjukhet utan föreställa dig en förnimmelse av mjukhet.
Är förnimmelsen av att "känna på något solitt" solidare än förnimmelsen av att "känna på något poröst", eller är båda blott olika former av förnimmelse? Försök att föreställa dig soliditet utan att föreställa dig en förnimmelse av soliditet. Försök att föreställa dig "porösitet" utan att föreställa dig en förnimmelse av "porösitet".
Är förnimmelsen av att "känna på något varmt" varmare än förnimmelsen av att "känna på något kallt", eller är båda blott olika former av förnimmelse? Försök att föreställa dig värme utan att föreställa dig en förnimmelse av värme. Försök att föreställa dig kyla utan att föreställa dig en förnimmelse av kyla.
Kan den visuella upplevelsen av en soluppgång (en upplevelse helt bestående av en konstellation färger) se någonting?
Har förnimmelsen av att känna smärta mer ont än förnimmelsen av att känna njutning? Kan tanken/antagandet/uppfattningen "Jag har ont!" ha ont?
Har du någonsin upplevt materia, eller har du enbart upplevt förnimmelser och perceptioner? Försök att föreställa dig materia utan att föreställa dig en förnimmelse av något hårt, mjukt, poröst, eller solitt. Försök att föreställa dig materia utan att föreställa dig något visuellt, taktilt, eller audiellt.
Försök att föreställa dig rum/rymd och tid utan att föreställa dig något visuellt, taktilt, audiellt och utan att föreställa dig någon doft eller smak.
Varje upplevelse är ett skenbart påstående om ett tillstånd som inte existerar, ty varje upplevelse påstås hänvisa till ett tillstånd bortom sig själv av vilket det är en representation i form av upplevelse, men vid negerandet av upplevelsen existerar enbart Rent Gränslöst Medvetande och ickedifferentierbar ingentinghet, och varken Rent Gränslöst Medvetande eller ickedifferentierbar ingentinghet kan separeras från sig själv till ett substantiellt tillstånd av vilket något kan vara en representation.
En liknelse: i en dröm ses ett träd växa fram. Har ett träd verkligen blivit till? Har seendet av ett träd verkligen ägt rum? Har någon verkligen beskådat ett träd växa fram? Har någon verkligen befunnit sig i en dröm? Är inte drömkaraktären lika mycket en del av drömmen som trädet? Kan upplevelsen av att läsa det här separeras från sig själv till någon som läser något här?
*
"Det fanns en gång i tiden - i en stad som inte existerade - tre modiga och glada prinsar. Av dessa var två ofödda, och den tredje ännu inte ens påtänkt. Olyckligtvis dog alla deras släktingar. Prinsarna lämnade sin hemstad för att hitta en annan levnadsplats. Snart nog övermannades de av solens hetta och svimmade. Deras fötter brändes av glödhet sand. De spetsades på grässtrån. De nådde den svalkande skuggan tillhörande tre träd, varav två inte existerade och det tredje ännu inte ens planterats. Efter att ha vilat där ett tag och ätit sig belåtna på de tre trädens frukter begav dem sig vidare. De nådde tre floder; av dessa var två torrlagda och den tredje saknade vatten. Prinsarna tog där ett uppfriskande bad och släckte sin törst. Sedan nådde dem en enorm stad som skulle byggas. Äntrande staden fann dem där tre storslaget vackra palats. Av dessa hade två ännu inte blivit byggda, och det tredje saknade väggar. De äntrade de tre palatsen och fann där tre gyllene fat; två av dessa hade brutits itu och det tredje hade pulveriserats. De tog tag i fatet som hade pulveriserats. De tog nittionio minus etthundra riskorn och tillagade dem. Sedan bjöd de in tre heliga personer att vara deras gäster; av dessa saknade två kroppar, och den tredje hade ingen mun. Efter att de heliga personerna hade ätit upp all mat åt prinsarna upp resten av maten och blev mycket mätta. Sålunda levde de fridfullt och glädjefullt i staden under en lång lång tid."
(Utdrag från "Vasistha's Yoga")
