TEXTER - DEL 1

 


Härmed - för den totala befrielsens och den sanna självkännedomens skull - ett underlag för kontemplation och undersökande.

"Because of delusion, you may mistake one thing for another. But, when you know its real nature, then that nature alone exists, there is nothing else but that.
                          - Adi Shankara


Föreställ dig att någon sa till dig:

"Du är inte den du tror att du är! Du är inte en separat begränsad individ i en värld större och mer permanent än dig! Personen du tror att du är existerar inte annat än som en substanslös projicering utifrån ett kluster felaktiga antaganden! Din Sanna Identitet är mer majestätisk och vidsträckt än alla universum du någonsin kan föreställa dig! Och bäst av allt: det kan bevisas för dig via undersökandet av din direkta upplevelse här och nu!"

Skulle du vilja ta del av detta undersökande, eller skulle du vifta bort det hela som vore det uppenbart nonsens?

Är du tillräckligt frihetstörstande, kunskapslängtande, objektivt klarsynt och öppensinnad för att samtidigt vilja, orka och våga undersöka ditt varande bortom det konventionellas skygglappar?


Vad innebär det egentligen
att tala om din ”sanna identitet”?

Din sanna identitet är det som
när det negeras
negerar även dig.

Om en av dina händer huggs av
och förintas i en eld
så förintas inte du,
ty handen är inte din sanna identitet.

När en tanke upphör
så upphör inte du,
ty tanken är inte din sanna identitet.

Du och din sanna identitet
är en och samma faktor,
inte två olika faktorer,
ty det vore vansinnigt att påstå
"Jag existerar just nu, men
min sanna identitet existerar inte just nu!",
och lika vansinnigt att påstå
"Min sanna identitet existerar just nu,
men jag existerar inte just nu!".

De tre tillstånden
vakenhet, dröm, och djup drömlös sömn,
avlöser varandra, skiljande sig från varandra
till form och karaktär,
men då du existerar
under samtliga tre tillstånd
kan du inte vara något som
framträder och/eller försvinner
med något av tillstånden
(till exempel "vaken-personen"
som refereras till som "jag"
under vaken-tillståndet, men som
försvinner under tillstånden
dröm och djup drömlös sömn).

En hand kan inte
greppa tag om sig själv
(det vill säga: den kan inte
separeras från sig själv till
en greppare av sig själv).

En kniv kan inte
skära sig själv
(det vill säga: den kan inte
separeras från sig själv till
en skärare av sig själv).

Vad du än är medveten om
(till exempel upplevelsen av att
vara en begränsad vaken-person som
läser det här just nu)
kan varken separeras från sig själv
till en medvetare av sig själv
eller byta "plats" med dig så att det
är medvetet om dig istället för vice versa.

Därför kan du (din sanna identitet)
inte vara något som du är medveten om
(till exempel kroppen
som blott är en temporär, begränsad, föränderlig
och icke-medveten ansamling av föda/materia),
ty inget som du är medveten om
kan separeras från sig själv till dig
(Det Medvetande).


Begränsning är av tre former: spatial, temporal, samt attributiv.

Med spatial menas att något är spatialt begränsat, d.v.s. har en viss längd, bredd, höjd. Allt som har en viss storlek, en viss rumslig utsträckning, är spatialt begränsat.
Notera något spatialt begränsat i din omgivning.

Med temporal begränsning menas att något har en begynnelse och/eller ett slut.
Notera något temporalt begränsat i din omgivning eller i ditt sinne (t.ex. en tanke).

Med attributiv begränsning menas att något har/är ett visst attribut som utesluter andra attribut, t.ex. varmt utesluter kallt, blått utesluter grönt, hårt utesluter mjukt etc.
Notera något attributivt begränsat i din omgivning.

Alla upplevelser och alla potentiella former av upplevande är begränsade därför att de har en viss begynnelse, vissa attribut som särskiljer dem från andra upplevelser, etc.

Det tre begränsningstyperna
spatial begränsning
temporal begränsning
attributiv begränsning
gäller för både
drömtillståndets objekt, karaktärer, händelser, materia,
samt för
vakentillståndets objekt, karaktärer, händelser, materia,
så var, specifikt, går gränsen
mellan dröm och verklighet?

Desto längre något varar
och i desto fler spridda upplevelser det framträder
desto verkligare anses det vara,
vilket är anledningen till att en drömd stol
i drömtillståndet
upplevd enbart i en enda dröm
anses mindre verklig än en stol
som om och om igen ses framträda
i vakentillståndet
hos många spridda upplevelser
(och därför skenbart tycks äga mer substans).
Ingenting kan komma ur ingenting,
och då både drömobjekten och vakenobjekten
(liksom upplevelserna de är del av)
framträder och försvinner, är föränderliga,
begränsade, och tillsammans utgör allt det begränsade,
kan slutsatsen dras att
likt både låga och höga vågor underliggs och överskrids
av vattnet som utgör vågorna
och som oföränderligt förblir vatten
även i vågornas frånvaro under stiltje
så måste både drömobjekten och vakenobjekten
underliggas och överskridas av något
evigt, gränslöst, formlöst, oföränderligt, självständigt.

Det ultimata tecknet på "verklighet" är uppfyllandet av följande kriterier: oföränderlighet, evig varaktighet/tidlöshet, självständighet och all-närvaro. Vad som förändras/upphör/har en begynnelse är inte tillräckligt stabilt för att vara det ultimat verkliga (det Absoluta). Vad som är beroende av något annat för sin existens kan enbart anses vara något icke-substantiellt (form) därför att det är i behov av en underliggande och överskridande substans. Både drömupplevelser och vakenupplevelser framträder och försvinner, högst föränderliga och temporära, och ingen av dom kan därför i slutändan sägas vara "mer verklig" än någon annan. Ingen av dom kan sägas korrespondera mot något faktiskt substantiellt verkligt.

Detta Gränslösa kan varken vara
något spatialt begränsat (något spatialt utsträckt)
något temporalt begränsat (något temporalt utsträckt)
något attributivt begränsat (något med attribut),
men måste samtidigt inkludera
allt spatialt begränsat (allt spatialt utsträckt)
allt temporalt begränsat (allt temporalt utsträckt)
allt attributivt begränsat (allt med attribut),
ty annars vore Det Gränslösa begränsat
av deras existens jämte/utöver Det Gränslösa.

Relationen mellan
Det Gränslösa Verkliga
och det begränsade drömda
är likt relationen mellan
leran och lerkrukan som utgörs av leran.
Ingen gräns existerar mellan
leran och krukan (krukan är alltigenom lera)
men forma om leran så att krukan upphör
och leran förblir obrytt lera.


Vakentillståndet karaktiseras av externt riktade och öppna sinnen, processande någorlunda stabila intryck från den materiella makrokosmiska domänen (projicerad utifrån makrokosmiska faktorer). Vakentillståndets ego-karaktär karaktiseras av identifikationen med en materiell kropp i association med mentala fenomen. Under detta någorlunda stabila tillstånd råder den största möjligheten till sann självkännedom.

Drömtillståndet karaktiseras av internt riktade och slutna sinnen, processande inre privata och inte särskilt stabila projiceringar utifrån mikrokosmiska intryck och faktorer. Drömtillståndets ego-karaktär karaktiseras av identifikationen med en projicerad drömkropp i association med mentala fenomen. Sann självkännedom i detta diffusa röriga tillstånd är sällsynt, och kan enbart ske via inpräglandet av sann självkännedom i vakentillståndet.

Djup drömlös sömn-tillståndet karaktiseras av inaktiva upplösta sinnen, och dess ”ego-faktor” är en identifikationsfri massa av bekymmerslös fridfull ingentinghet och okunskap. Uttrycket ”Okunnighet är salighet” passar in på detta tillstånd. Liksom en spegel förblir klar och reflektiv även i totalt mörker, förblir Ren Medvetenhet Ren Medvetenhet även med ingentinghet till medvetandeobjekt.

Genom de tre avlösande tillstånden (vakenhet, drömsömn, djup drömlös sömn) löper en permanent oföränderlig faktor. Denna tillståndslösa faktor är din sanna identitet: Ren Gränslös Formlös Ickedualistisk Medvetenhet. Denna din sanna identitet är inte ett tillstånd, men är Det via vilket alla möjliga tillstånd blir möjliga. Att föreställa sig ett tillstånd kunna greppa Det, är som att föreställa sig en glasburk kunna stänga inne och försluta rymden som rymmer glasburken (även när glasburken krossas och smulas sönder förblir rymden ostört rymd). I ”Kena Upanishad” står följande vers (1.6) att läsa: ”Det som sinnet inte kan greppa, men via vilket sinnet greppas - Det enbart förstå som Brahman, och inte de former som folk dyrkar”. Och i ”Bhagavad Gita” står följande verser (2.23-24) att läsa: ”Självet kan varken penetreras av vapen eller brännas av eld; vatten kan inte väta Det, ej heller kan vind torka det. Självet kan varken penetreras eller brännas, göras vått eller torrt. Det är tidlöst, gränslöst, all-närvarande, orörligt och oföränderligt”.


I en dröm ställer du upp tre glasburkar bredvid varandra med cirka en meters mellanrum. Efter att ha vaknat ställer du dig själv frågan: "Hur långt var egentligen avståndet mellan de tre burkarna?". Är det en relevant fråga? Existerade det ett avstånd överhuvudtaget? Var inte avståndet, liksom glasburkarna, samt själva uppställandet, bara en dröm, och inte något verkligt/substantiellt? Och vad med avstånden och objekten här, i den "vakna världen", är inte allt detta också enbart drömstoff, enbart upplevelse, enbart namn och form? Är en dröm som pågår längre än en annan dröm verkligare därav? Är inte både ”de nattliga drömmarnas värld” samt ”den vakna världens universum” beroende av samma underliggande och överskridande ”Substans” (som måste vara formlös, gränslös, tidlös, oföränderlig, orubblig, icke-negerbar, all-närvarande, icke-upplevelsebar)? Vad är denna ”Substans”, detta ”substratum”? Inget annat än du, Självet!


Liksom du inte kan ta med dig ett "drömobjekt" in i "vakenvärlden",
vilket bevisar "drömobjektets" och "drömdomänens" overklighet/substanslöshet,
så kan du inte heller ta med dig ett "vakenobjekt" in i "djup drömlös sömn",
vilket bevisar "vakenobjektets" och "vakendomänens" overklighet/substanslöshet.
Vad som inte är där även under djup drömlös sömn kan inte vara Det Verkliga
(ty Det Verkliga definieras som: evigt, oföränderligt, all-närvarande och orubbligt).
Under djup drömlös sömn försvinner all objektivitet (alla objekt)
och enbart Det Ultimata Subjektet - Rent Gränslöst Ickedualistiskt Medvetande - återstår,
oföränderligt, gränslöst, formlöst, tidlöst, görarlöst,
(liksom vattnet återstår oförändrat när alla vågor lagt sig).

Tvivel: "Men någon observerar min kropp medan jag sover, och därför måste min kropp vara verklig och jag något sovande!"

Upplösning av tvivlet: "Upplevelsen av att observera 'din' sovande kropp framträder och försvinner i Rent Gränslöst Medvetande! Upplevelsen kan inte separeras från Rent Gränslöst Medvetande, och kroppen kan inte separeras från upplevelsen (och därför inte heller från Rent Gränslöst Medvetande)! Att påstå 'någon observerar min kropp medan jag sover och därför kan jag inte vara Rent Gränslöst Medvetande utan måste vara något sovande' är som att påstå 'en våg framträder i frånvaron av en annan våg och därför kan vatten inte vara vatten utan måste vara en våg'! Du är Rent Gränslöst Medvetande, och inte en upplevelse/ett tillstånd som framträder och försvinner! Varken kroppen eller de tre tillstånden (vakenhet, drömsömn, djup drömlös sömn) kan separeras från dig, men din närvaro hos dem alla bevisar att du måste vara något utöver dessa fyra, något som underligger och överskrider dem alla, med andra ord: Rent Formlöst Gränslöst Tidlöst Oföränderligt Orubbligt och Ordinärt Medvetande!".

Tvivel 2: "Men om upplevelsen av att observera min sovande kropp framträder och försvinner i Rent Gränslöst Medvetande och jag är Rent Gränslöst Medvetande varför är jag då inte medveten om upplevelsen av att observera min sovande kropp?".

Upplösning av tvivel 2: "Tvivlet uppkommer på grund av felaktig identifikation med (och inom) en begränsad personskapsupplevelse! Liksom en våg inte framträder i en annan våg (men båda enbart är vatten), och liksom en förnimmelse inte är medveten om en annan förnimmelse (men båda enbart är substanslösa former i Rent Gränslöst Medvetande), så innefattar inte en personskapsupplevelse en annan personskapsupplevelse (båda är enbart ”vågor i” Rent Gränslöst Medvetande)!


Det är inte din direkta upplevelse
att du äger någon begränsning,
ty för att kunna säga "Här går min gräns!"
måste du vara medveten om de två faktorer
(en på vardera sida av gränsen)
som definierar gränsen,
vilket innebär att gränsen
och de två faktorerna
blott är begränsade objekt/former
som du är medveten om
(och därför inte har något med din sanna identitet att göra).
Ingentinghet och icke-upplevelse
(t.ex. under djup drömlös sömn, eller på grund av
kropp-sinne-komplexets begränsade kapacitet)
är blott objekt/former som framträder och försvinner i dig
(du är subtilare än det mest subtila).

I frånvaron av former
är frånvaron av former
(t.ex. under djup drömlös sömn)
det formlösa objekt (kallat "ingentinghet")
som du är medveten om.

Något är i-sig-själv (till sin essens) antingen X eller inte-X (några andra möjligheter existerar inte). En kropp är till exempel i-sig-själv (till sin essens) naken, och ingen mängd kläder kan förändra kroppens essentiella nakenhet (kläderna är inte identiska med kroppen, och inget som tillhör/förändrar kroppens identitetskap). På samma sätt är något i-sig-själv (till sin essens) antingen medvetet/medvetenhet eller icke-medvetet/icke-medvetenhet. Påståendet "Jag är medveten, men jag var medvetslös!" indikerar ett ontologiskt omöjligt "jag" fristående från de två varandra ömsesidigt negerande tillstånden ”medveten/medvetenhet", ”medvetslös/icke-medvetenhet”. Ett sådant "jag-skap" skulle varken kunna definieras av kriterierna "medvetenhet", "medvetslöshet", eller något som faller inom deras respektive domäner (vilket vore en omöjlighet då dessa två domäner är totalt uttömmande; d.v.s. utöver ”X”, ”inte-X” existerar ingen tredje möjlighet då både ”varken X eller inte-X” samt ”samtidigt X och inte-X” är absurda). Men låt oss ifrågasätta sanningshalten hos påståendet "Jag var medvetslös!" (och indirekt påståendet "Jag är kapabel till medvetslöshet!"), ty påståendet "Jag var medvetslös!" indikerar inte ett faktiskt tillstånd av medvetslöshet, men att en tidigare medvetenhet om ingentinghet, lagrad som ett minne nu aktivt, misstagits för ett tillstånd av medvetslöshet. Hur skulle ingentinghet kunna vara ett objekt för kunskap utan medvetenhet om ingentinghet? Om färgen grönt aldrig "medvetits" skulle en kunskap om färgen grönt vara omöjlig, och ordet "grön" helt sakna betydelse liksom ordet "ghfvndj" helt saknar betydelse (bortom sin egna form). På samma sätt skulle ordet "ingentinghet" helt sakna betydelse (kunskapsvärde) om en medvetenhet om ingentinghet vore omöjlig. Men "ingentinghet" äger kunskapsvärde, och därför är ingentinghet ett objekt för medvetenhet, och kan därför inte negera medvetenhet. Så att säga "Jag var medvetslös!" utifrån en kunskap (ett minne) om ingentinghet är att yttra något osant. Ingentinghet är blott en form (den mest abstrakta av former). Och medvetslöshet är för dig en ontologisk omöjlighet, ty du (Självet) är Ren (dvs. dellös) Gränslös Formlös Icke-objektifierbar Icke-negerbar Icke-dualistisk Medvetenhet.


Liksom solbelysandet av månen
inte innebär existensen av en självlysande måne
så innebär inte medvetenheten om upplevelser
existensen av en upplevare. Det finns ingen upplevare.
Du är den icke-upplevande bevittnaren av upplevelser.

Du (din sanna identitet)
är Rent Gränslöst Oföränderligt Handlingslöst
Opersonligt Ickedualistiskt Ordinärt Obrytt Medvetande.

Liksom avlösande projicerade filmrutor
skapar skenbarheten av fortskridande självständiga objekt
så skapar avlösande ögonblick
skenbarheten av fortskridande självständiga
materiella och mentala objekt.
Stäng av projektorn och filmobjekten upphör,
men filmduken kvarstår oförändrad.
Likaså: stäng av flödet av ögonblick
och alla materiella och mentala objekt upphör,
men du (det gränslösa Självet) kvarstår oförändrad.

Den enda tidpunkt som existerar är "nu".
När det förflutna skedde så skedde det "nu".
När det framtida sker som kommer det att ske "nu".
När det förflutna dras till minnes så dras det till minnes "nu".
När det framtida föreställs så föreställs det "nu".
Så det förflutna och det framtida existerar inte, utan enbart "nu" existerar.

Upplevelsen av att läsa detta sker "nu".
När är detta "nu"?
Föreställ dig en oändligt lång tidslinje utan begynnelse och utan slut.
Var på denna linje skulle du placera detta "nu"?
Skulle det göra någon skillnad var du placerade detta "nu"?
Föreställ dig för skojs skull att tiden hade en begynnelse och ett slut,
och mellan begynnelsen och slutet sträcker sig 1000 miljarder år.
När utspelar sig dessa 1000 miljarder år?
Var skulle du placera dem?
Skulle det spela någon roll var du placerade dem?

Lägg märke till ett objekt i omgivningen.
Var befinner sig detta objekt?
Objektet har en relativ plats i relation till andra objekt,
men om du tog bort alla andra objekt i hela "verkligheten" (inklusive kroppen)
var skulle då detta objekt befinna sig?
Var befinner sig just nu totaliteten av alla objekt?
Var befinner sig just nu "verkligheten"?
Var befinner du dig just nu?
Och om du svarar "här och nu" så är den naturliga följdfrågan:
"Var befinner sig här och nu?".

Du är det ingenstans och överallt i vilket allting
- inklusive all rymd och alla relativa platser och tidpunkter -
framträder och försvinner.

Varje ögonblick är omedelbart förbi. Då ett ögonblick inte kan ackumulera ett annat ögonblicks konfiguration (eller framhärda sig själv) existerar det ingen ackumulering, ty var och när skulle denna ackumulering äga rum och lagras? Minne är alltid i formen av ett omedelbart försvinnande ögonblick och kan inte ackumulera någonting.
Skulle någon vilja påstå att ett glas som ställts ut i ett regn ackumulerat en massa vatten? Skulle någon vilja påstå att utrymmet i glaset ackumulerat en massa vatten? Varken glaset eller utrymmet (eller ens för den delen vattnet) säger till sig själv efter regnet: "Åh, min natur har förändrats, jag har ackumulerat, jag är nu rikare än förut!".
En liknelse: filmrutor som avlöser varandra på en filmduk innebär inte ett ständigt tjockare lager av filmrutor på filmduken.

Liksom en eld ofrivilligt äger förmågan att bränna
utan att vara identisk med denna förmåga
och utan att kunna bränna sig själv
så äger du den ofrivilliga aktiviteten att
projicera och underligga begränsade objekt/händelser
utan att kunna begränsa eller objektifiera dig själv.

Liksom en glasburk
inte kan rymma eller definiera
rymden som rymmer glasburken
(trots att ingen gräns existerar mellan
glasburken och rymden)
så kan varken personskapsupplevelsen
eller något universum
rymma eller definiera dig.

Relationen mellan dig
och det som du är medveten om
är som relationen mellan havsvattnet och en bunt vågor.
Vågorna är alltigenom vatten och beroende av vattnet,
men vattnet kan inte definieras av vågorna
och är ej beroende av dessa.
På samma sätt är allt du är medveten om
- "din" kropp, dessa ord, stjärnorna på natthimlen,
tavlan på väggen, etc. - beroende av dig,
men kan inte definiera dig trots att ingen gräns
existerar mellan er, ty du (det oföränderliga gränslösa)
är inte beroende av något; du är den enda
självständigt existerande faktorn, det verkligas måttstock,
alltings substratum.


Föreställ dig en evig/tidlös lerklump. Lerklumpen är oskapad, den har ingen begynnelse och inget slut. Precis som alla möjliga former som den lerklumpen kan formas till existerar i potentiellt omanifesterat tillstånd hos lerklumpen så existerar alla materiella och mentala objekt i potentiellt omanifesterat tillstånd "inom" dig, Självet (din sanna identitet). När lerklumpen formas till, säg en kruka, så har ingen egentlig skapelse ägt rum, ty leran som utgör krukan existerade sedan tidigare, och själva krukformen existerade redan i potentiellt omanifesterat tillstånd hos leran. När lerkrukan sedan formas om till en skål förblir leran oföränderligt och opåverkat lera, medan krukformen återvänder till/förblir i sitt potentiella omanifesterade tillstånd hos leran. Ingen skapelse äger någonsin rum, det enda som sker är att manifestation misstas för skapelse (i det senare exemplet skapandet av en skål). All manifestation ryms "inom" dig, Självet. Precis som en eld utan att kunna bränna sig själv ofrivilligt äger förmågan att bränna, så äger du ofrivilligt din manifesterande mayakraft (vilken "manifesterar/projicerar" vad som redan evigt/tidlöst existerar inom dig i potentiellt omanifesterat tillstånd).


När kunskapen att du existerar existerar så är du medveten om den kunskapen, men kunskapen att du existerar är inte medveten om dig eller sig själv.
När kunskapen att du existerar inte existerar så är du medveten om ingentingheten som är i kunskapens frånvaro, men ingentingheten är inte medveten om dig eller sig själv.
Oavsett om kunskapen att du existerar existerar eller inte, så existerar du som Det som är medvetet om upplevelse, kunskap, objekt, och ingentinghet.
Kan en tidpunkt pekas ut då du inte existerar, eller kan enbart en tidpunkt pekas ut då kunskapen om din existens inte existerar?
När förståelsen om din tidlösa existens (att det inte existerar någon tidpunkt då du inte existerar) framträder, så framträder samtidigt förståelsen om din formlösa fullkomlighet, och att inget - vare sig hur fantastiskt eller fruktansvärt - kan utöka eller förminska din gränslöshet.


Håll fast vid Det Oföränderliga,
släpp taget om allt föränderligt,
släpp taget om allt som
framträder och försvinner.
Det Gränslösa kan inte nås
utan måste, per definition,
redan vara fallet, genomträngande allt.
Allt temporärt är lika substanslöst
som en dröm, oavsett hur intensivt.
Endast Det Eviga är verkligt.
Frihet är inte ett tillstånd.
Gränslös frihet är Din Sanna Natur.
Din perfektion kan inte rymmas
i något universum, i någon form.
Desto snabbare du börjar genomskåda
din falska personliga identitet
och förstår att inget begränsat
kan fängsla eller befria dig
desto snabbare kan du börja
förstå och uppskatta
Din Sanna Gränslösa Identitet.


Förneka inte dig själv
saligheten av
vad du verkligen är.


ltsom1jpg