TEXTER - DEL 4

 
 


Att påstå:
"V beror på X!"
säger inte vad X är
och besvarar därmed inte
vad V beror på.

Att besvara frågan
"Vad är X?"
genom att svara
"X är Y!"
eller
"X består av Y!"
besvarar inte vad Y är
och därmed inte vad X är.

Med tankar kan enbart tankar greppas.
Med känslor kan enbart känslor greppas.
Med färger kan enbart färger greppas.
Med ljud kan enbart ljud greppas.
Med smaker kan enbart smaker greppas.
Med dofter kan enbart dofter greppas.
Med taktila/kinestetiska förnimmelser kan enbart
taktila/kinestetiska förnimmelser greppas.
Med ingentinghet kan enbart ingentinghet greppas.
Med medvetenhet kan allt ovannämt greppas, samt
medvetenheten om dessa.

Kan du tänka en tanke utanför Medvetenhet?
Kan du förnimma en förnimmelse utanför Medvetenhet?
Kan du greppa ett koncept utanför Medvetenhet?
Kan du vandra kroppen utanför Medvetenhet (som utanför en byggnad)?
Kan du skicka din uppmärksamhet(s fokus) utanför Medvetenhet?
Kan du skopa upp en spann materia bortom Medvetenhet
och konstatera ”Detta är verkligt! Detta är verklighetens kött!”?


Det påstås ibland att hjärnan alstrar upplevelse/"det mentala", men om hjärnan alstrar upplevelse/"det mentala" låt oss då utplåna allt - hela universum - förutom en enda hjärna, och se ifall denna fortfarande alstrar upplevelse/"det mentala", och om inte: kan den då med sanning sägas alstra upplevelse/"det mentala"? Hjärnan alstrar ingenting. Den kan inte ens alstra sig själv, utan är en produkt manifesterad och upprätthållen av krafter bortom dess kontroll. Hur kan något som inte ens kan manifestera sig själv kunna sägas manifestera något utöver sig själv? Likt en gitarr inte kan spela sig själv så är hjärnan blott ett instrument oförmöget att spela sig själv. I en dröm manipuleras skenbart en gitarr och frambringar olika läten, men lätena har varken sitt ursprung i gitarren eller i manipulerandet av gitarren; både gitarren och manipulerandet är en del av drömföreställningen.


Något temporärt (t.ex. ett fysiskt objekt, en tanke, en upplevelse, en ögonblickskonfiguration, en händelse) kan inte orsaka sig själv från en tidpunkt innan (eller efter) det existerar, och ej heller från en tidpunkt när det redan existerar. Då det inte har kraften att orsaka sig själv kan det inte heller sägas ha kraften att upprätthålla sig själv, förändra sig själv, förinta sig själv, samt inte heller kraften att orsaka något annat. Två ögonblickskonfigurationer rör inte vid varandra till att orsaka en tredje ögonblickskonfiguration (precis som två projicerade filmrutor inte rör vid varandra till att orsaka en tredje filmruta).


Lampan tänds i ett helmörkt rum, rummets objekt framträder, och ljuset sägs vara det som avslöjar/illuminerar objekten. Men utan Medvetenheten som illuminerar ljuset (och differentierar det från mörker) är ljuset fullkomligt impotent.

En person lägger sig att sova, och drömmer sig vandra på en starkt solbelyst strand. Varifrån kommer ljuset? Drömmens ljus illuminerar ingenting, inte stranden med de glittrande sandkornen, inte de turkosa glimrande vågorna; hela scenen - inklusive personheten och ljuset - är blott substanslösa former illuminerade av Medvetenheten därom. Det enda autentiska (och själv-illuminerande) ”ljuset” är Medvetenhet; din sanna natur.

Objekt framträder och försvinner (definierande t.ex. universum utifrån "dess" objekt), men deras framträdande och försvinnande varken framkallar eller utplånar dig. Form och ingentinghet är två sidor av ett mynt som helt saknar värde att köpa dig.


Enbart
tankar, känslor, färger, ljud, smaker, dofter,
taktila/kinestetiska förnimmelser,
ingentinghet,
konstellationer av dessa
(i form av upplevelser, till exempel
upplevelsen av att vara en förkroppsligad individ
som läser det här just nu),
samt medvetenheten om dessa,
är i sig själv själv-besvarande.
Allt annat är lika "ogripbart" och icke-bevisbart
som ett icke-drömt drömobjekt,
och att hänvisa till ett objekt/ett skeende
som något existerande
utöver/bortom det i sig själv själv-besvarande
är dels att hänvisa utan någon som helst aning
om vad man egentligen refererar till
och dels att inbjuda en oändlig omöjlig regression
av vidarerefereringar ad infinitum
i ett hopplöst försök att klargöra
vad som egentligen refereras till.
Själva akten av att referera till, av att förklara något
är blott en konstellation av det i sig själv själv-besvarande.


Via förnimmelse/perception (vilket alltid innebär ett visst begränsat perspektiv som ej är tinget-i-sig- själv) så kan man med ett ord (som ej heller är tinget-i-sig-själv) referera till ett påstått ting-i-sig-själv som man inte har någon egentlig direkt uppfattning/upplevelse av överhuvudtaget. Det vill säga: när man refererar till ett objekt i världen/verkligheten så vet man egentligen inte alls vad man refererar till. Själva världen, så som den presenteras genom förnimmelser, koncept, samt ord, är enbart ett jättelikt kluster av refereringar/former utan någon egentlig kunskap bortom refereringarna/formerna. "Världen är, med andra ord, platt som en text!", ty bortom påståendet och upplevelsen är enbart ingentinghet/Rent Medvetande.


Föreställ dig en bunt stenar döpt till "X, som skänker stenarna deras status som delar". Vad, specifikt, är detta X? Föreställ dig att vi plockar bort sten efter sten i jakt på detta X som stenarna antas vara delar av (och därmed äga status som "delar"). Låt oss fortsätta tills inga stenar återstår. Kommer vi då, i frånvaron av stenarna, beskåda detta X, detta "något" utöver stenarna, och som har makten att skapa en helt egen ontologisk kategori (det vill säga: "delar")? Är inte X snarare blott ett abstrakt koncept, en ihålig gest, en tom signifierare, ett spöke, ett falskt antagande av något enhetligt, något substantiellt, något existerande (som egentligen inte alls existerar)? Ty stenarna är blott stenar, och kan inte separeras från sig själva till ett X som "består av" stenarna?
Låt oss intensifiera resonemanget med några ytterligare exempel:
1. Föreställ dig en bunt atomer döpt till "en sten, som skänker atomerna deras status som delar".
2. Föreställ dig en bunt partiklar döpt till "en atom, som skänker partiklarna deras status som delar".
3. Föreställ dig en bunt tankar, minnen, förnimmelser, känslor, idéer, organ, lemmar, hjärnsubstans, ben, etc., döpt till "personen R, som skänker ovannämnda deras status som delar".
Är inte slutsatsen av allt detta att varken entiteter eller delar existerar, utan blott entitetlösa och dellösa fenomen? Det närmsta man kommer en påstådd entitet/del är en skenbar konstellation av delar/entiteter (i form av ett fenomen), som vid vidare "inzoomning" upplöses och upplöses, vidare och vidare tills enbart ren existens, ren aktivitet, ren ingentinghet återstår.

Är förnimmelsen av att "känna på något hårt" hårdare än förnimmelsen av att "känna på något mjukt", eller båda blott olika former av förnimmelse? Försök att föreställa dig hårdhet utan att föreställa dig en förnimmelse av hårdhet. Försök att föreställa dig mjukhet utan föreställa dig en förnimmelse av mjukhet.

Är förnimmelsen av att "känna på något solitt" solidare än förnimmelsen av att "känna på något poröst", eller är båda blott olika former av förnimmelse? Försök att föreställa dig soliditet utan att föreställa dig en förnimmelse av soliditet. Försök att föreställa dig "porösitet" utan att föreställa dig en förnimmelse av "porösitet".

Är förnimmelsen av att "känna på något varmt" varmare än förnimmelsen av att "känna på något kallt", eller är båda blott olika former av förnimmelse? Försök att föreställa dig värme utan att föreställa dig en förnimmelse av värme. Försök att föreställa dig kyla utan att föreställa dig en förnimmelse av kyla.

Kan den visuella upplevelsen av en soluppgång (en upplevelse helt bestående av en konstellation färger) se någonting?

Har förnimmelsen av att känna smärta mer ont än förnimmelsen av att känna njutning? Kan tanken/antagandet/uppfattningen "Jag har ont!" ha ont?

Har du någonsin upplevt materia, eller har du enbart upplevt förnimmelser och perceptioner? Försök att föreställa dig materia utan att föreställa dig en förnimmelse av något hårt, mjukt, poröst, eller solitt. Försök att föreställa dig materia utan att föreställa dig något visuellt, taktilt, eller audiellt.

Försök att föreställa dig rum/rymd och tid utan att föreställa dig något visuellt, taktilt, audiellt och utan att föreställa dig någon doft eller smak.


Varje upplevelse är ett skenbart påstående om ett tillstånd som inte existerar, ty varje upplevelse påstås hänvisa till ett tillstånd bortom sig själv av vilket det är en representation i form av upplevelse, men vid negerandet av upplevelsen existerar enbart Rent Gränslöst Medvetande och ickedifferentierbar ingentinghet, och varken Rent Gränslöst Medvetande eller ickedifferentierbar ingentinghet kan separeras från sig själv till ett substantiellt tillstånd av vilket något kan vara en representation.
En liknelse: i en dröm ses ett träd växa fram. Har ett träd verkligen blivit till? Har seendet av ett träd verkligen ägt rum? Har någon verkligen beskådat ett träd växa fram? Har någon verkligen befunnit sig i en dröm? Är inte drömkaraktären lika mycket en del av drömmen som trädet? Kan upplevelsen av att läsa det här separeras från sig själv till någon som läser något här?

Påståendet "Katten slickar sin tass" är inte en katt som slickar sin tass, rymmer inte en katt som slickar sin tass, och är inte heller en upplevelse av en katt som slickar sin tass.
På samma sätt är den visuella perceptionen av en katt som slickar sin tass inte en katt som slickar sin tass, rymmer inte en katt som slickar sin tass, och är inte heller en upplevelse av en katt som slickar sin tass. D.v.s. den såkallade "visuella perceptionen av en katt som slickar sin tass" är lika mycket ett påstående som frasen "Katten slickar sin tass". Båda hänvisar till något bortom sig själv: en faktisk katt som faktiskt slickar sin faktiska tass. Men något sådant faktiskt existerar inte, utan enbart påståendena. Upplevelsen av att läsa det här just nu tycks påstå någon som läser det här just nu. Men utöver upplevelsen - d.v.s. i upplevelsens potentiella frånvaro - råder enbart ingentinghet och Rent Medvetande. Alla upplevelser är påståenden som framträder och försvinner i Den Tidlösa Gränslösheten av Rent Medvetande. Precis som allt som upplevs under drömmer blott är påståenden om skeenden utan substantiell status så är allt som upplevs under "vaket tillstånd" blott påståenden om skeenden utan substantiell status. Alla upplevelse-påståenden framträder och försvinner likt vågkonturer i det formlösa bottenlösa havet som är du, Din Sanna Identitet. Du är vattnet som inte kan dränka sig själv, elden som inte kan bränna sig själv, evigheten som inte kan nå något slut. När du förstår att du inte är beroende av något förstår du samtidigt att allt är beroende av dig. Allting framträder och försvinner enbart därför att du är helt fri från det. Liksom en känsla av hotfull laddning upphör när ett rep som misstagits och antagits för att vara en orm igenkänns som enbart ett rep, så upphör all känsla av hotfull laddning när upplevelser igenkänns vara enbart upplevelser och inte representationer av faktiska tillstånd bortom upplevelserna. Ingen föds och ingen dör. Upplevelser bara framträder och försvinner, som substanslösa moln mot en klar himmel. Du är Självet som aldrig framträder eller försvinner.

Du - d.v.s. Självet/Brahman - är inte en upplevare. Upplevelser definierar en skenbar men icke-existerande upplevare (och samtidigt t.ex. en skenbar men icke-existerande tänkare, kännare, läsare, älskare, fåtöljsittare, etc.). Medvetenheten om upplevelsen av att läsa det här definierar en skenbar men icke-existerande läsare/upplevare av den här texten. Någon upplevare/läsare går inte att finna, utan enbart upplevelsen av att läsa det här, samt Det Rena Gränslösa Opersonliga Ickeupplevelsebara Medvetandet som underligger, illuminerar, och överskrider upplevelsen av att läsa det här. Det Rena Gränslösa Opersonliga Ickeupplevelsebara Medvetandet - d.v.s. du, Självet/Brahman - upplever inte/läser inte det här, men upplevelsen av att läsa det här framträder och försvinner i dig och är enbart en temporär icke-substantiell form (mithya) som är fullkomligt beroende av (och icke-separerbar från) dig (det substantiella, satya) men du är inte beroende av upplevelsen. Precis som det klara färglösa vattnet i ett glas tycks vara grönt när det ses genom ett grönt glas så tycks du vara en upplevare/läsare på grund av upplevelsen av att läsa det här.

Subtilast av alla former är den allmänna känslan/upplevelsen av "själv-medvetenhet" (utan vilken inga andra upplevelseformer - som t.ex. tankar, känslor, sinnesförnimmelser - är möjliga). Men även denna grundläggande "själv-medvetenhet" (som tar sig uttryck i tanken "Jag existerar/Jag är") är blott en form, något som framträder och försvinner, något temporärt och osjälvständigt, och därför inte Din Sanna Identitet.

Upplysning är inte en upplevelse, utan är okunskapsutplånande självinsikt/självkunskap som sker i en kontext av upplevelser. Denna självinsikt/självkännedom förändrar inte direkt dina fortsatta upplevelser, men förändrar tolkningen och belysningen av dessa till att ej längre framstå som något som rymmer och begränsar dig, utan något som ryms i dig (Det Gränslösa). Du är Det i vilket både okunskapen och självkännedomen framträder och försvinner. Vad du än är medveten om - inklusive den grundläggande aktiviteten/upplevelsen av självmedvenhet (som försvinner under djup drömlös sömn och vid kroppens utplånande) - är inte du, därför att du är Det Permanenta och Ickeupplevelsebara som är medvetet om detta. Du är Den Formlösa Oföränderliga Bakgrunden som belyser/möjliggör allting.


Vad du än föreställer dig
är blott som en flyktig våg på ett hav.
Både vågen (objektet/konceptet och dess manifestering)
och havet (kosmos = totaliteten av
manifesterade och omanifesterade objekt/koncept)
är alltigenom vatten (Existens-Medvetenhet-Oöverskridbarhet).
Vatten är vatten, och vatten kan inte dränka vatten.
Det finns inget personligt med vatten,
och vatten bryr sig inte ifall det släcker törst eller inte.
Vatten har ingen egen törst att släcka.

Verkligheten är så bekymmerslöst obrydd att den är fulländad.


EN SÅNG OM DIN SANNA IDENTITET:

Precis som dina händer är du,
men du inte är dina händer,
så är kroppen och personskapet du,
men du är inte kroppen och personskapet.

Liksom alla vågor tillhör vattnet
som utgör det bottenlösa havet,
men vattnet ej tillhör vågorna,
så äger du alla kroppar och alla personskap,
utan att själv kunna ägas.

Hugg av alla händer, eliminera
alla kroppar och alla personskap,
och du förblir du - oförändrad,
komplett, formlös, illuminerande;
alltings källa, substratum, och överlevare.

Inget universum kan utöka din gränslöshet,
ingen förintelse rubba din odödlighet.

Solen kan omöjligt illuminera dig,
därför att du - Självet - illuminerar solen
och allt ljus i universum.

Ansträngningslöst är du vad du är.
Oföränderlig strålar du fri från tid och rum,
fri från materia och upplevelse,
fri i allt som sker och skenbart är verkligt.
Likt saltklumpar upplöses i havet
så upplöses allt temporärt i dig
utan att någonsin ha varit bortom dig.

Precis som drömföremål, drömgestalter,
och den vakna världens prakt
upplöses vid djup drömlös sömn
så upplöses allt overkligt i dig
utan att någonsin ha varit bortom dig.

Inte själv ett tillstånd, och bortom alla tillstånd,
rymmer du alla tillstånd så som en drömmare
rymmer sina drömmars världar.

Varken drömmare eller givare är du, och
bortom allt görarskap, totalt ansträngninglös,
likväl framträder och försvinner - stadigt strömmande -
med ursprung i dig, och likt gåvor till dig:
alla namn, former, händelser, utplånanden,
all materia, energi, upplevelse.

Vet att liksom dina händer är du
men du inte är dina händer,
så är allt som ges och mottags,
allt givande och mottagande du,
men du är inte det.


"Det fanns en gång i tiden - i en stad som inte existerade - tre modiga och glada prinsar. Av dessa var två ofödda, och den tredje ännu inte ens påtänkt. Olyckligtvis dog alla deras släktingar. Prinsarna lämnade sin hemstad för att hitta en annan levnadsplats. Snart nog övermannades de av solens hetta och svimmade. Deras fötter brändes av glödhet sand. De spetsades på grässtrån. De nådde den svalkande skuggan tillhörande tre träd, varav två inte existerade och det tredje ännu inte ens planterats. Efter att ha vilat där ett tag och ätit sig belåtna på de tre trädens frukter begav dem sig vidare.
De nådde tre floder; av dessa var två torrlagda och den tredje saknade vatten. Prinsarna tog där ett uppfriskande bad och släckte sin törst. Sedan nådde dem en enorm stad som skulle byggas. Äntrande staden fann dem där tre storslaget vackra palats. Av dessa hade två ännu inte blivit byggda, och det tredje saknade väggar. Dem äntrade de tre palatsen och fann där tre gyllene fat; två av dessa hade brytits itu och det tredje hade pulveriserats. De tog tag i fatet som hade pulveriserats. De tog nittionio minus etthundra riskorn och tillagade dem. Sedan bjöd de in tre heliga personer att vara deras gäster; av dessa saknade två kroppar, och den tredje hade ingen mun. Efter att de heliga personerna hade ätit upp maten åt prinsarna upp resten av maten. Dem blev mycket mätta. Sålunda levde de fridfullt och glädjefullt i staden under en lång lång tid."
            (Utdrag från "Vasistha's Yoga")